.

Idag är det 3 år sen jag fick det värsta samtalet i hela mitt liv. Jag minns det som om det var igår, och tanken på det gör lika ont idag.

1 April 2006. Jag och Malle har just vaknat och ligger och drar oss i sängen. 4 dagar över BF med Saga, ligger och känner efter om det möjligtvis inte känns lite annorlunda i magen. Så ringer telefonen. Klockan är strax före 9. Ser att det är syster och svarar.
Det första hon säger är att det är illa med Elias. Att dom har åkt med ambulansen till övertorneå vc. Jag frågade hur illa det var... jag ville inte veta... jag visste ju att han skulle bli frisk...
Hon säger att läkaren är inne hos Elias. Dom hade gjort hjärt och lungräddning hela  vägen i ambulansen, och nu visste hon inte hur det var med han. Jag hörde att hon var i chock. Hon sa att hon skulle gå och prata med läkaren och ringa upp mig sen.
Dom 10 minutrarna var dom längsta i mitt liv.

Telefonen ringer igen -syster. skyndar mig att svara. Innan johanna hinner säga nå frågar jag hur det är med Elias.
-det värsta du kan tänka dig svarar hon.
Det värsta jag kan tänka mig, i min värld var det inte att han var död, det fanns inte det alternativet för mig.
Kommer inte ihåg vad sa, men hör hon säga att det är över.
Minns att jag blev helt kall, vad är över? är han bra igen, eller har han lämnat oss?
-Elias är död.
Jag minns inte vad jag tänkte, om jag tänkte.
 Det enda jag kunde göra var att skrika och gråta.
Jag ville inte tro att det var sant. Det kunde inte vara sant.
Alla läkare sa ju att han skulle bli frisk.
Malle som låg brevid mig hade nog förstått vad det gällde han också. Jag frågade johanna hur hon skulle klara sig.
Hon var så chockad så hon inte ens kunde gråta.
Det värsta som kan hända en förälder måste vara att mista ett barn.

Resten av samtalet minns jag inte.

Dom skulle göra Elias iordning, dom närmaste skulle komma till vårdcentralen och få träffa honom.
Jag och Malle hoppade in i bilen och for upp till övertorneå. Bilresan var den värsta i mitt liv. Där satt jag i en bil, påväg för att möta min älskade Elias som inte längre fanns kvar hos oss.
Tankarna var många. Jag var rädd. Rädd för att se honom livlös, rädd för min egen smärta, den går inte att förklara.
Jag undrade hur jag någonsin skulle kunna överleva, hur jag skulle ta mig vidare- om jag skulle kunna.
Ibland kändes det som att det var en dröm. Att det var tillfällligt. Då var det lättare. Men när verkligheten kom ikapp och tankarna på att det var över, han kommer verkligen inte komma tillbaka slog mig, kändes det som att hela bröstet skulle slitas sönder. Smärtan är obeskrivlig.

Vi kom fram och möttes av johanna och Staffan. Sjuksköterskan ledde in oss på rummet.
Där låg han, min älskade Elias. Nerbäddad under ett täcke. Så liten i den stora sängen. Jag satt länge brevid honom, pussade honom, höll hans hand... jag hade kunnat stanna kvar där och då för alltid. Jag ville inte lämna honom själv, jag ville ha honom kvar hos mig.
Men vi var tvugna att åka sen.
Var hemma hos Johanna och Staffan hela kvällen. Tröstade varanda, pratade och försökte att ta in vad som hade hänt... försökte att överleva.
 

Ibland undrar jag vad meningen med livet är.
När en 3 åring som har hela livet framför sig inte ska få fortsätta leva. Elias som var så glad, så omtyckt och älskad. varför fick han inte stanna kvar hos oss?

Saknaden och smärtan kommer aldrig att förvinna, jag har fått lära mig att leva med den.
Jag älskar han över allt annat, jag älskar han som jag älskar mina egna barn... han var mosters ögonsten, min lilleman... mitt allt.