.

Blev att tacka nej till dagisplatsen vi blev erbjudna, så vi fortsätter vårat köande för att komma in på golfkullens. Känns helt rätt, hon har ju ändå ett par, tre år kvar på dagis och då känns det bäst att ha hon där vi verkligen vill.

Kvällen har jag fördrivit med att springa mellan tv:n där malle satt och tittade på Hancock som vi hyrt och köket där jag har roat mig med att koka ännu en sats knäck. Den här gången med mandel. Har även hunnit med att göra 2 satser ljus ischoklad däremellan. Så snart är julgodis baket klart.

Max namnpapper är inskickade nu, Så snart är han en liten Max Elias Edvin Björnfot även på papper. Det har varit en självklarthet för mig att min blivande son ska heta Elias i andra namn, även om han inte finns med oss här idag, så får lilla Max föra med sig namnet vidare.

Kan inte förstå att det snart är 3 år sen vi hade Elias här.
3 långa år. Känns som att det var igår, även om det ibland känns som evigheter sen.
Men saknaden och tomheten är lika påtaglig, längtan är fortfarande lika stor.
Jag har sakta börjat vänja mig vid tanken att jag inte kommer att få träffa han igen, aldrig mer få krama om honom eller höra hans underbara röst.
Det tar ont, det är så orättvist, så ofattbart. Han var våran solstråle.
Men inom mig kommer han alltid att finnas kvar som den underbara lilla kille han var, inom mig är han den underbara killen. Var känns så hemskt att säga... han finns kvar, om inte kroppsligt så finns han kvar.
Han kan aldrig försvinna, han kommer aldrig att glömmas, han är förevigt saknad, förevigt älskad.