.

Man försöker att inte se, man vill inte höra, vill inte få det man vet bekräftat. Varför, innerst inne vet man ju hur det ligger till. Men det tar för ont.
 Att förneka är ett sätt att överleva antar jag.
 Och större delen av mitt liv har bestått av förnekelse, det kanske är just därför jag överlevt? Men vad gör man när man inte kan förneka längre? när den hemska sanningen når en och man ser hur den man älskar mår sämre och sämre, faller längre ner i fördärvet och sakta, sakta tar död på sig själv?
 agerar? Det värsta av allt är ju att det inte spelar någon roll vad man gör, hur mycket man än försöker. Det enda man kan göra är att stå brevid och se på. Man kan bara hoppas, hoppas att det ska vända snart.
 Och när det väl vänder är det svårt att ta tillvara på tiden. För man vet att det bara är för en kort tid, det visste man inte förrut, men med tiden lär man sig. Så många gånger som man hoppats och verkligen trott, för att än en gång bli besviken. Så istället för att njuta av tiden går man och väntar på nästa återfall.
 Man är rädd för att få känna på hur det kan vara, hur roligt det skulle vara att få ha en människa i sitt liv, som kan finnas där för en själv och sina barn... för när man väl får känna på det, blir det svårare att vara utan det igen.
 Ännu en gång ett sätt för att försvara sig själv från allt ont. Även om jag inget kan göra, så kanske jag ändå, bara genom att finnas där, kan bidra med något gott. Det är iaf vad jag tror och hoppas på. Det är vad jag trott och hoppats på alla dess år.
kanske kanske kommer det en vändpunkt nu? vågar man hoppas för mycket? Jag vet ju att risken är stor att bli besviken igen. Eller besviken är väl kanske fel ord, för innerst inne tror ja inte att den dagen jag längtar efter kommer att komma. Det kanske är fel av mig att inte ha tron på en människa jag älskar, men jag antar att det är följden av flera års besvikelse.
Fast någonstans innerst inne tror jag, jag hoppas från djupet av mitt hjärta att det en dag ska komma en vändning som är bestående. För trots allt är hon min mamma, min mamma som jag älskar precis lika mycket som alla andra älskar sina mammor. Jag har bara inte fått glädjen att ha hon som en mamma i mitt liv de senaste åren.
Hon är så vacker, mamma. Hon har så mycket att ge, full av kärlek och omtanke. Hon har så mycket att leva för, och hon skulle kunna få det så bra. Det är den vetskapen som gör så ont.
Men den här gången ska jag våga hoppas, våga tro. Och jag kommer göra allt jag kan för att hjälpa till.