.

Nu känns det att det är på riktigt, snart har vi en liten bebis här:)!

33 dagar kvar till BF, shit, förstår fortfarande inte vars tiden har rusat iväg. Och lika förvånad är jag över att det fortfarande känns som att veckorna bara försvinner. Med Saga och Max var sista 10 veckorna en ren plåga och dagarna smög sig fram!

Idag hade vi tid hos barnmorskan. Allt var bra med skrutten, hjärtat pickade på med 136 slag/minut och magen mätte 35 cm. Men det roligaste beskedet var att han nu är fixerad!:)

Även om jag vet att det inte är något tecken på att det är nära, och att dom kan vara fixerade i flera veckor känns det ändå grymt skönt. Det får en verkligen att inse att det inte alls är långt bort nu, att han förbereder sig inför förlossningen:)

2 veckor tills vi ska tillbaka, och då är jag i v.38. ofattbart! jag vet att 2 veckor bara springer iväg.

Har börjat tänka mer och mer på förlossningen.

I början av graviditeten kände jag bara ångest inför den, pga att jag upplevde Max förlossning som väldigt hemsk. Gick på tok för fort och jag kände mig inte alls redo.

behöver jag säga att jag hatar att inte ha kontroll.

Nu känner jag mig inte alls orolig, tvärtom ser jag fram emot den. Det är ju trots allt det häftigaste man kan vara med om, och när man väl får hålla det där lilla knytet i sin famn är det väl värt all smärta i världen! <3

Jag försöker verkligen att leva som förut, trots konstant smärta och trötthet. Tror det bidrar till att tiden går så fort som den gör. Med Saga och Max satt jag mest bara och räknade ner till BF för att kunna börja leva sen. Nu lever jag i nuet och tar en dag i taget. Försöker att njuta av lite egentid när trollen är på dagis, även om det inte blir så mycket vila som jag egentligen hade behövt så njuter jag av att kunna göra det jag känner för, i lugn och ro.

Och jag råkar ju vara en sån människa som inte har ro att sitta still, utan tycker om att städa och dona hemma, det är avkoppling för mig:)