Albins förlossningsberättelse
Måndag 3/1 började jag känna sammandragningar som kändes lite annorlunda mot för vad dom tidigare gjort. Kan inte säga att dom gjorde direkt "ont" men dom kändes och jag kände att det var sammandragningar som kunde leda till ett värkarbete, men som för mig lika gärna kunde vara dagar bort.
Dagen gick och framåt eftermiddagen tyckte jag att dom hade avtagit. klockan blev mot kvällen och Patrik for till jobbet. Nattade barnen och la mig i soffan för att se på familjen annorlunda. Fick en värk som var en mild form av en förlossningsvärk, men tänkte inge mer på det. Så kom en till, och en till.... började kolla på klockan och såg att dom kom med ca 7-10 min mellan rum. Efter att ha genomlidit riktiga förlossningsvärkar är det svårt att bedöma vad som verkligen gör ont, allt i jämförelse med det är liksom en bagatell. Ringde iaf Patrik på jobbet vid 9 och berättade att jag börjat känna av värkar. Nervös som han var (direkt jag sagt aj har han trott att jag ska och föda;) ) undrade han om han skulle ringa sin mamma och komma hem. Visste inte riktigt själv vad jag skulle tro om värkarna. Hade ju bara hållit på ca en timme och gjorde inte alls så ont som när jag for in med saga (med max gick vattnet), så att inte förlossningen hade startat och att det inte skulle bli bebis till natten visste jag med säkerhet.
Vi la på och efter det gick en halvtimme till. Värkarna blev lite kraftigare och efter att ha pratat med Patrik igen beslutade vi för att han iaf skulle komma hem och att hans mamma (som skulle kolla saga och max) skulle komma från Boden för säkerhets skull om vi skulle behöva åka in under natten.
När patrik hade kommit hem ringde jag till förlossningen för att rådfråga dom. Eftersom att förlossnigen Med max tog strax över 2 timmar från att värkarna började på riktigt så var jag orolig att det kunde gå lika snabbt den här gången. På förlossningen tyckte dom att vi kunde komma in på koll för att jag skulle få veta hur det låg till (om det startat eller inte) så att jag skulle känna mig lugn. Så när Annette och Jorma anlänt packade vi väskorna i bilen och for iväg. För en koll som jag trodde.
Hade inte en värk i bilen och det kändes inte som att nån förlossning var på G heller, å andra sidan hade jag varit inställda på att vi bara skulle in på koll så jag kände mig inte besviken över det heller.
Kommer in på förlossningen vid 23. Får ligga i ctg 20 minuter, får en svag värk under den tiden och förstår att det inte satt igång. Blir undersökt och är bara öppen knappa 1 ½ cm. Inställda på att åka hem och sova, var trött som en gris, blir vi tillfrågade om jag vill gå i badet. Kändes väldigt konstigt och avböjde först. Varför ligga i ett badkar på förlossningen när någon förlossning inte ens var på g?! Men efter övertalning från min BM spolar hon upp ett bad iaf. Ligger där och dricker saft och pratar utan tecken på värkar. Efter ca 20-30 minuter kommer bm tillbaka, jag förklarar läget och vill komma upp (varför ligga där och vara trött när jag kan ligga hemma i min säng). Hon tycker vi ska vara kvar ett tag till. Sagt och gjort. Ligger väl kvar ca 30-40 minuter till och under den tiden började värkarna komma tillbaka. Inte alls så onda, men iaf lite mer regelbundna.
Går upp ur badet och klockan borde ha varit strax efter 00.30. Blir undersökt för att se om det hänt nå. Var då öppen knappt 2 cm. BM frågar om jag tror att jag kan sova om jag får åka hem med tabletter. Det tror jag men vi väljer att gå ut i korridoren och gå ett tag och om det inte har kommit igång efter det så skulle vi åka hem och sova. Så vid 01 går vi på promenad fram och tillbaka i korridorerna. Ganska snabbt börjar värkarna komma. Vissa ondare än andra men fortfarande regelbundna och Patrik klockar till ca 7-8 minuter mellan dom. Är ute och går i en timme. Klockan 2 går vi upp för en ny undersökning och är då öppen ca 2½ cm. Hemfärd nästa var min plan. Men eftersom jag kände av värkar fick jag ligga i ctg igen för att registrera dom. Och även den visade på värkar med 7-8 minuters mellanrum. Och nu började dom verkligen kännas som riktiga förlossningsvärkar.
Bm kommer in igen strax efter 03 och säger att hon av ctg:n att bedöma skriver in oss. Hade fortfarande inte förstått att förlossningen hade startat och det kändes lite skumt att hon skulle skriva in oss, även om det var en skön känsla. Hon undersöker mig igen ca 03.15 och jag är bara öppen 3½ cm. Å andra sidan hade jag inte alls så jobbiga värkar, gick gott och väl att andas igenom dom. När Bm säger att det nog ändå blir bebis inatt tyckte jag det var ett stort skämt.
Men sen går det undan. Värkarna tar fart och från att vara hanterbara övergår dom till mördar värkar på en handvändning. dom följande ca 20 minuterna var en pina. Bm känner efter och jag är öppen 5-6 cm. klockan är då ca 03.45 och jag har beslutat för att ta EDA (värkarna var ondare än vid både sagas och max förlossning!)Bm kontaktar narkosläkaren och förbereder för edan. Just då kommer en till värk och jag tror att jag ska gå under. Känner hur huvudet trycker på och kan inte fokusera på andningen av all smärta längre. Efter värken görs en ny undersökning, är öppen 6-7 cm, och då är klockan 03.50. Får en till värk och känner att jag vill krysta. Bm säger att jag ska hålla emot, försöker men tätt inpå den värken kommer en till. Går inte att hålla emot längre så Bm gör en ny undersökning som visar att jag är fullt öppen. Tack och lov, det finns nog inge skönare känsla än när man får tillåtelse att krysta när hela kroppen skriker om det!
Så efter 2 krystvärkar, kl 04.03 ser Albin dagens ljus. Känslan när man får upp det lilla pyret på bröstet, den lilla människa man burit och längtat efter i 9 långa månader går inte att beskriva! Världens finaste prins <3
Narkosläkaren fick vända i dörren, och den enda bedövningen blev ett vattenkrus med obefintlig effekt. Smärtan var sjukt mycke värre än jag vad jag minns med något av barnen, och även om jag vet att man förtränger smärta så är jag helt övertygad om att den här förlossningen gjorde ondare än både sagas och max. Men då gick den också fortast och jag tror inte själv jag riktigt hängde med. Från att vara öppen ca 3 cm och tro att man ska åka hem till att 50 minuter senare ligga med en bebis på bröstet.
Efter förlossningen bad jag Patrik att påminna mig om huvudet varje gång jag säger att jag vill ha flera barn... men tror inte vi hann mer än över på BB innan jag sa att ett sånt gulligt huvud är värt all smärta i världen:)
Kommentarer
Postat av: Lina
Ja, det är verkligen värt all smärta i världen! Grattis ännu en gång till er lilla kille!
Postat av: Anna - Mamma till 2 små troll :)
vad roligt att läsa!
Postat av: Jessica
tack:) och visst har min sin egen storlek och vikt som man trivs med, men jag får verkligen kämpa med det här sista kilona..blir till att fara ut och springa flera gånger i veckan mot våren om man ska kunna känna sig snygg på den stora dagen!
Vilken härlig berättelse, de sägs ju att ju fortare en förlossning går desto ondare gör det...och så var det för mig iaf...trodde jag skulle gå av på mitten och trilla ner i golvet när jag skulle föda Melvin..fy vilken smärta!
Men vilket otroligt sött litet underverk ni fått! Grattis än en gång!
Postat av: Cissi
Ja, de gick verkligen undan! Om det blir så att jag kan föda denna bebis vaginalt så kommer jag nog bli rätt chockad om de går allt för fort! Kämpade ju i 9timmar med Liv innan de sa att de får bli snitt.. Jag öppnades ju aldrig mer än 9cm, Liv sjönk inte ner helt, hade haft förvärkar i 5 dygn innan och dessutom så låg hon ju lite fel! När de stängde av droppet så slutade värkarna helt. Men hur ont det än låter som att de kan vara så är en vaginal förlossning något jag hoppas att jag får uppleva! Men de får framtiden avslöja!
Trackback
